.Bildbevis.

Här kommer lite bilder på våra små.

Ture heter lillkillen i blå mössa och Sixten är herrn i vit mössa. :)

.Ofrivilligt barnlösas dag.

Idag är det de "Ofrivilligt barnlösas dag." En dag som fina Wilda uppfann 2011, och detta vill hon och vi andra drabbade göra till en tradition.
Detta är givetvis inget vi vill fira, utan tanken är att uppmärksamma vår situation.

Kunskapen samt förståelsen behöver öka, och den längtan som alla drabbade känner är såklart svår för utomstående att förstå.
Precis som det är svårt att förstå hur en cancersjuk känner när man själv inte varit drabbad, men att vilja försöka förstå är ofta guld värt.

I april 2006 bestämde jag och A att det var dags att slänga p-pillren och så fick det ske när det ville. Vi tog det lugnt i början, använde inga ägglossningstest eller räknade dagar. Efter ett tag, faktiskt ganska fort, kom oron över att något var fel.
Trots det dröjde det till september 2008 innan vi fick igång vår utredning. Rädslan över vad vi skulle få för resultat gjorde nog att vi sköt på det, för vi var ju sååå unga och det var ju bara att försöka slappna av så skulle det komma.

Tji fick vi, i december fick vi "domen". Här skulle varken avslappning eller renovering hjälpa. Ett medicinskt fel, manlig faktor, konstaterades och vi slussades vidare till Sahlgrenska och IVF-världen.

I september 2009 påbörjade vi vårt första försök, som resulterade i fina ägg och till vår stora glädje blev jag gravid. Den morgonen, när vi testade kommer vi nog aldrig glömma. Ren och skär glädje som bubblade i hela kroppen, men efter ungefär en vecka bytes den ut mot obeskrivlig smärta. Jag fick jätteont i magen och missfallet var ett faktum.

Vi åkte till Thailand i nästan 3 veckor och samlade ny energi. Frysförsök gjordes i februari 2010, och även denna gång blev det ett plus. Och även denna gång blev det missfall.

Den här tiden var fruktansvärd, och vi sörjde på olika håll. Gled isär och ifrågasatte allt i vårt vardagliga liv. Skulle det verkligen vara vi? Kanske kunde vi leva utan barn? Vara lyckliga ändå?

Hjärtat sparkade dock bakut och vi bestämde där och då att vi skulle göra alla landstingsförsöken, sen fick vi se.

Mellan maj 2010-maj 2011 gjorde vi fem återföringar till. Fyra med ägg från frysen och ett färskförsök. Alla försöken slutade med blod och tårar.

Efter sista misslyckade försöket i maj kraschade jag totalt. Blev sjukskriven och vi tog en paus över sommaren. Fick hjälp av en psykolog och sörjde hela sommaren.För jag var helt säker på att det inte skulle bli några barn.Jag sörjde dom barnen som aldrig fick bli och jag ältade. Drack alldeles för mycket vin, renoverade sommarstugan och läste böcker.

Fler och fler runt omkring oss blev gravida och fick barn. Och längtan inom oss gjorde sig ständigt påmind och var otroligt stark, så stark att vi återigen reste oss upp. Vi hade ett försök kvar, och i slutet av augusti påbörjades det försöket.

Den 30 september 2011 genomfördes äggplocket, och detta blev vårt sämsta försök. Äggen var sämre, och endast två kunde användas. Det ena såg fint ut, medan det andra var "sådär", som läkaren uttryckte det. Det beslutades dock att vi skulle sätta in båda, då det inte skulle klara en nerfrysning.(Men det var såklart inte helt värdelöst, för då hade de ju slängt det.)

Jag hade nog inga förhoppningar alls den här gången, utan höll redan på att kolla upp privata kliniker för att se vad vi kunde göra härnäst.

Döm om vår förvåning när vi, 14 oktober 2011, klockan 5 på morgonen gör det förhatliga graviditetstestet och det på bara några få sekunder dyker upp TVÅ streck.

Glada, men avvaktande kontaktar vi SU för att boka tid för VUL. 2 november får vi tid och fram tills dess tror jag knappt vi vill vara vakna. Vi har aldrig kommit så långt som att få se ett hjärta slå.

Illamåendet som dyker upp kring vecka 6 och sen eskalerar för var dag som går får mig att vara lite lugnare, och när det väl är dags för ultraljud mår jag så dåligt att jag kräks flera gånger i bilen på vägen till Göteborg.

Strax innan 9 på morgon får vi ÄNTLIGEN uppleva det vi längtat efter så otroligt länge. Det finns en levande bebis i min mage, eller rättare sagt, det finns TVÅ levande mirakel i min mage. Våra barn, som gör jag att jag kräks konstant till vecka 15. Dom ger mig inläggning med dropp vid flera tillfällen och gör så att jag funderar på om jag kommer överleva. Men dom är ändå så otroligt älskade.

Det är två mirakel som kom till oss i sista stund och vi är så oerhört tacksamma över att vi inte gav upp. Till slut gick det, och glädjen över att få spendera våren 2012 som höggravid, samtidigt som flera av mina närmsta vänner ger mig gåshud. Att äntligen få vara delaktig i det finaste som finns, föräldraskapet.
Hur jobbigt det än har varit, både resan till graviditeten, men också själva graviditeten, så skulle jag göra om det hundra gånger om.

Vår stämpel som ofrivilligt barnlösa är påväg bort, men jag kommer alltid att minnas hur det känns. Utanförskapet, längtan, oron och smärtan.

I viss mån är vi fortfarande ofrivilligt barnlösa - En gång ofrivilligt barnlös, alltid ofrivilligt barnlös - Men nu börjar en ny resa, den som en liten familj med två små barn. Den som kommer vara minst lika tuff, men som vi längtat efter så länge.

Så till alla er som fortfarande kämpar - Ge inte upp! Till slut går det, och då är det värt alla tårar och all smärta!


För att läsa mer om vad du kan göra för att stötta, gå in på Barnlängtan's hemsida. Stöd deras kamp för bättre rättigheter, bättre vård och ökad kunskap. 


Var 6-8 par är någon gång drabbat, tänk på det nästa gång du frågar "Är det inte dags för barn snart?"

.Väntan är över.

Igår, på pappans födelsedag var det äntligen dags.

Vi åkte in och blev inskrivna 13.45. Jag var då öppen 8(!) cm och vi fick såklart stanna!

20.49 föddes ettan, 1950 g lätt och 46,5 cm kort. Tjugo minuter senare ville även tvåan se dagens ljus och ytterligare en liten pojk, 2140 g lätt och 47 cm kort, föddes.

Pojkarna mår fint, ligger på neo för lite övervakning men har hittills inte behövt hjälp med något.

Mamman är något mör, men väldigt glad och otroligt stolt över sig själv.

Det här är det mest fantastiska jag/vi någonsin upplevt så ni som fortfarande kämpar - Ge inte upp!!

Återkommer när tid och ork finns. Tack för allt påhejande!!

.Snabba vändningar.

Jag har mer och mer börjat tro på juni-barn, och det har varit väldigt lugnt ett par dagar.

Förut när jag var på toaletten hos min vän som jag fikade hos så kom det dock blod. Ringde förlossningen för att rådfråga, då jag haft molvärk hela förmiddagen, men inga värkar.

Jag fick order om att komma in, och räkna med att vi snart blir föräldrar. Hon tvivlade på att vi skulle få åka hem mer, så nu är vi påväg.
Pirriga och förväntansfulla!

.Sprudlande lycka.

Galet vad ordentlig sömn kan göra. Tror jag har sovit närmare 6 timmar inatt och mår sååå mycket bättre.

För första gången på flera dagar är den vanliga Sara tillbaka. Det spritter i kroppen, solen skiner och nu ska jag åka och fika hos en kompis och snoosa bebis! ❤

Ha en fantastisk fredag och unna dig några minuter i solen - oslagbart med energin man får av solens strålar!

.25 maj 2012.

Idag fyller min fina A år. Blivande pappan och bästa sambon.

Grattis på födelsedagen!
Jag älskar dig! ❤❤❤

.Skön dag - 36+1.

Jag och Ilse solar, vilar, läser, äter och kollar på tennis dagarna i ända.

Nu väntar vi på A/husse då vi tänkte ta en tur till hundbadet. Återstår att se om det blir bad för alla tre, eller bara Ilse.

Det är minst sagt varmt, men härligt.

.Magbilder vecka 37.

Nytagna bilder, 36+0.

.Vecka 37.

Jahapp, då traskar vi in i vecka 37. 36 hela veckor är avklarade och det är 28 dagar kvar till beräknad förlossning.

Det händer inte speciellt mycket. Jag försöker leva NU och ta en dag i taget, njuta och uppskatta det jag/vi får uppleva. Men en ganska tuff graviditet börjar ta ut sin rätt så energin är inte alltid på topp.

Jag bråkar med rädslan kring att något ska hända och vill ibland bara skrika för att få ut dom. Medans jag i nästa sekund känner att ett par veckor till är lugnt och att jag ändå är rätt tillfreds.

Nätterna spenderar jag mestadels vaken, och föregående natt lyckades jag köpa en tripp trapp-stol på Blocket.:)
Så, nu ska vi bara få tag i en till..

Nu blir det att försöka jaga lite sömn. Inte det lättaste, men skam den som ger sig...

.Vi softar.

.Tröttheten personifierad.

Jag sov en knapp timma på förmiddagen och känner mig så trött att jag mår illa.

Och svensk som jag är, samt höggravid, smälter jag av värmen. Underbart med sol, men varmt för en val.:)

Väljer dock att se det bra, och ska snart ta en tur till fina vänner för grillning, glassätning och Freja-gos. Inte illa på en vanlig måndag!! ❤

.God morgon ljuva maj.

Jag ville bara kika in och önska er en skön vecka.

Förvärkar hela natten här, men nu verkar det ha klingat av så jag ska samla lite sömn.

Njut nuet, för det kommer aldrig tillbaka!